Ibland känner jag mig som den ensammaste flickan i världen.
Det är som att jag satt i en bubbla,
inte sådär rosa o glittrig bubbla som jag brukar vara i ibland, utan bara en tom och ganska kall bubbla. Bubblan o jag, svävar runt i Universum, runt i städer och länder och kontinenter, men inga människor nånstans. Ingen som ser mig. Ingen som vill ha mig.
Jag tänker på mamma och pappa, och bli lessen.
Näää, jag kan inte skriva mer. Det blir för tunga och djupa saker för er att läsa, ingen vill läsa om misär.
(..... men så finns det små små strimmor av ljus....... eller finns det.....)
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar