Uppdrag Städa/Rensa Datorn fortsätter...

Hittade den här texten, minns inte om jag nånsin publicerade den eller om jag bara skrev den för migsjälv, orker heller inte söka igenom gamla blogginlägg.
När jag läste texten, inser jag hur mycket jag vill ändra i den, ord, meningar och stycken, men samtidigt var det här jag. Jag som skrev. Ville ha ut nåt. Så jag ändrar ingenting utan publicerar den här för den som orkar läsa.

Skriven en mörker dag;

"Bekännelse.

Jag ska bekänna. Jag måste få berätta. Ni har rätt att veta.
Intalar mig att någon faktiskt bryr sig. Kanske kan ni förstå, en och annan kan kanske känna igen sig själv.

Jag är inte god. Eller det är jag. Jag är en ängel, egentligen. Mitt hjärta är stort, ja det är som universum gånger 1000, det kan jag lova. Det rymmer massor med omtanke och ömhet och kärlek för så många människor, mamma och pappa, Kärleken, mina bästa vänner. Min hund, platser jag besökt och musik, men också gamla pojkvänner, gamla bittra fiender från den trotsiga tonåren, någon okänd person jag såg den 17 mars 1995 på en buss och även många som inte förtjänat det.
Alltså egentligen i grunden är jag god. Det är nu det blir komplicerat.
Ibland klarar jag inte av att mötas. Klarar inte av att ta tag i saker. Jag gömmer mig. I den mörkaste och ensammaste vrå, där kryper jag ihop och försvinner. Ja, jag försvinner faktiskt, intalar mig att min existens inte förnimmer någon.
Glöm mig! ”Jag är av ondo”, mantrar jag i min kalla vrå.
Känslan av att svika någon. Även om jag gjorde mitt bästa, mitt absolut yttersta för att genomföra det som var tänkt.
Det är som att det låser sig. Som om jag blir lam. Mitt hjärta vet vad som är rätt, men jag förmår mig inte. Vill inte bli sedd! Orkar inte med charader, eller bakslag. Jag nynnar på frostiga melodier där jag ligger i fosterställning, mina tankar känns oändliga och jag ser inget slut. Det bara snurrar och snurrar. Blir yr och försöker klamra mig fast, men det finns inget i min mörka vrå som jag kan hålla i. Så, jag bara faller och faller. En becksvart himmel full med gnistrande tindrande stjärnor, en oändlig himmel blir en avgrund där faller jag. Bilder av vackra människor, otäcka handlingar och tårar blixtrar för mitt innersta. Frågor som aldrig fick några svar. Jag hade så många frågor. Varför?
Ibland när jag tror att det inte går att falla mer, så hör jag en röst. En värmande lockande röst som suger tag i mig, men oftast är det för sent. Skadan är redan skedd. Det som skulle hända hände, utan mig. Jag var inte del i det. Min plats, var den tom eller tog någon annan den? Varför fungerar jag såhär? Kämpa i mot den Mörka Vrån, ta inte steg ut i avgrunden, det verkar så enkelt men jag kan aldrig stå emot. Istället sårar jag, smiter undan och förstör för mig själv. Straffar jag mig själv för någonting? Stelnar till och häpnar över min egen ovisshet.
Vad är det jag håller på med? Det här är ju inte alls jag. Sån här vill inte jag vara.

Och nu tog orden slut. Fanns inga fler till salu."

Spendera dina dagar ensam."


♥♥♥ Tingelingen