Morfar Viktor

Döden kom.

Den kom klockan 02:20 onsdagen 10 november 2010.

Herren hämtade hem en av de vackraste och starkaste änglar

som någonsin vandrat på vår jord.

Morfar tog sina sista andetag medans min mor höll hans lilla, trötta och gamla hand.

Det finns faktiskt inga ord som kan göra denhär

mannen, soldaten, jordbrukaren, pappan, morfarn, medmänniskan rättvisa.

Det finns liksom så mycket att berätta, så man vet inte var man ska börja

och många av de historier och episoder som finns

är faktiskt som om dom vore för bra för att vara sanna,

men ingen är som morfar. Inge var som morfar.

Som sagt historierna är många.

Han flyttade som 12 åring hemifrån och blev dräng hos sin äldsta syster Ellen,

eller om hur hans liv tog en helomvändning

när hans storebror Henry dog i kriget och hemmanet nu tillföll morfar - jag tror, att om hans storebror fått leva hade min morfar blivit tonsättare,

för när han arbetade i ladugården, med jordbruket,

gjorde han nämligen egna låtar, egna symfonier och menuetter

som han nynnade på dagarna i ända.

Ännu idag finns en speciell låt med mig och min bror som vi brukar sjunga på.

Morfar var med i kriget, han blev så skadad att man trodde han var död,

men han repade sig, senare skulle det visa sig, 50 år senare

att den lilla bula Moffa haft på ryggen genom alla år var en stor bit av

den vinterock som han hade på sig när grantsplittret trängde in i hans kropp.

I 50 år fanns läder/tygbiten i hans kropp - sedan ville kroppen stöta

bort den.

Morfar började med ett litet jordbruk, ett litet hemman, idag är det uppbyggt

till säkert ett av de största i nejden där han bodde.

Han älskade naturen, djuren och livet,

Böcker, och speciellt hästar - han fick pris för sina hästar.

Han brukade berätta för mig om en häst,

en speciell häst som hette Gala. Det var en häst helt olik alla andra hästar.

Historierna är många om Moffa & Gala.

Allt från hur ingen vågade sig närma sig det galna stoet på en hästauktion och morfar köpte just det galna stoet, till hur ledsen morfar

var när Gala gick bort - han lär ha sörjt henne som en vän.

Morfar var klok.

Morfar var god.

Jag har aldrig hört honom säga ett ont ord om någon.

Han hade väldig respekt för livet och sina medmänniskor.

Han var en tänkare.

Hans svar var alltid genomtänkta.

Morfar bar alltid på ett litet etui i silver som han förvarade pastiller i,

pastillerna hette Pax, och kan väl jämföras med någon typ

av salmiakkpastill

ville man ha en pastill tog han fram silverasken och så var man tvungen att knacka

på asken och säga Pax - o så fick man en Pax.

Morfar fanns alltid där för mig.

Som barn sov jag ofta över hos morfar då min mor jobbade natt.

Han fanns alltid där och tog hand om mig.

Minnen är så många.

Kärleken är så stor

och saknaden enorm.

Ja jag kan nog inte förstå dethär riktigt ännu.

Att min lilla söta morfar som är den enda jag haft kvar,

inte finns kvar.

Att han inte kommer finnas där när jag är hemma på jularna.

Att han inte kommer finnas där på somrarna.

Att morfar inte finns i Stubbrösl när jag kommer hem till sommarhuset

känns overkligt.

Att inte få kyssa hans kind igen

eller få krama om honom och säga som jag alltid sa,

"älskar dig lilla moffa".

Finns det någon tröst i detta, så är det att mormor tog emot

morfar vid Pärleporten. I över 20 år var de åtskilda,

men nu är de återförenade.

Ha det så bra i himmelen älskade morfar!

Älskar Dig!

För alltid i mitt hjärta!

♥♥♥ Sarah