och jag hör Torsten för första gången (nykter i alla fall)
- och jag inser att jag alltid kommer bära på en stor o varm o skön kärlek för just Torsten.
Trasiga, jobbiga, djupa Torsten...med de vackra mörka ögonen....
Jag bara är.
Lever och drömmer. Tänker för mycket. Analyserar för mycket.
Jag är djupare än djupaste Kirunagruvan enligt min förra chef.
Min Själ är Född Gammal men blir ständigt Yngre....
Jag ramlade ner i hennes ögon.
Sen reste jag mig och började springa.
Jag visste var jag var.
En kackerlacka och en örn älskade med varandra. Tiden var en dåre med banjo. Jag fortsatte springa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar