SAKNAD

Jag skulle ha ringt dig

skrivit brev eller skickat vykort.

Skulle Besökt dig.

Nu finns Du inte längre.

En männsika som funnits runtomkring,

inte alltid kanske så nära,

men jag tror du va en av de första som höll mig,

ja förutom mamma och pappa.

Det finns en såndär otroligt pinsam familjhistoria

som du brukade berätta för mig och jag skämdes så mycket.

Jag hör fortfarandes din pigga röst,

med den mysiga finsk/svenska/spanska brytningen.

Jag minns hur jag storögt tittade på alla dina klockor du hade.

Du brukade ha flera klockor på dig samtidigt, tre på en arm.

Finsk, svensk och spansk tid.

En annan på din andra hand och en runt halsen.

Du älskade klockor.

Du älskade smycken med turkos-stenar,

jag önskade mig allitd likadana smycken,

och jag brukade fråga vem du fått dem av,

en gång svarade du;

"Av dendär mannen där"

och syftde på din livskamrat E.

Önskade ibland att du skulle ge mig nåt gammalt turkossmycke som du ej längre ville ha.

Jag kan se din lite speciella gångstil.

Ditt vita lockiga hår.

Dina så små fötter.

Du gav min mamma Spanien,

och mina mamma har gett mig Spanien.

Tack.

Vila i Frid.

SAKNAD

Så liten plats en människa tar på jorden
Mindre än ett träd i skogen
Så stort tomrum hon lämnar efter sig
En hel värld kan inte fylla det

Så litet ett människas hjärta är.
Inte större än en fågel.
Rymmer ändå hela världen
och tomma rymder större än hela världen
ändlösa tomma rymdskogar av tystnad sång.